skjut mig

det är som att försöka skrika till en döv. det är som att försöka visa en blind ett fotografi. okej, på något sätt kan du lyckas. men inte hela vägen. du kan aldrig få någon att förstår riktigt vad du menar. Det är ungefär så det känns just nu. Och det känns så, för att det är så. Jag vill att han ska förstå mig, förstå min hjärna och mina konstiga idiot känslor. Jag känner mig som en fån när jag vill försöka få honom att förstå. Jag känner mig så jävla dum i huvudet. Jag vill ta bort dig, radera allt som har med dig att göra, för alltid. jag vill hata dig, mer och mer för varje dag som går. men det funkar inte så. jag vill ha allt med dig ogjort för just nu gör du mitt liv till ett helvete. En gång för inte längesen så var det som att ligga på molnen och se ner på alla. Det var jag som var högst upp. Det var jag som var lyckligast, men det var med DIG. Men just nu är du fan inte värd ett piss! Som om jag skulle ge upp allt för dig? För någon som redan krossat mitt hjärta? för någon som rivit upp mig totalt? för någon som gjort att jag sjunkit till botten? för någon som fått mig tro på kärlek igen men sedan lämnat mig ensam kvar? aldrig! inte nu. Jag trodde det här var enkelt eftersom det aldrig hänt mig tidigare. Men det visade sig vara det värsta som hänt. Allt tynger ner mig.. Det känns som någon 20tons människa sitter på mina axlar och vill att jag ska lägga mig ner och bara dö. jag ger fan upp, eller jag vill. men det är inte lätt för jag är stark. jag vet att jag är stark. men jag vill inte vara det. nu vill jag sluta. jag vill inte mer! jävla självmordsbenägna idiot? fan heller trots att jag vill ge upp. jag vill leva mitt liv som alla andra som har det "bra" eller iallfall bättre.