Det finns ingen rubrik för idioti

Ni alla får tycka vad ni vill om den här bloggen och om mitt liv. men här kan jag verkligen skriva ut hur jag känner och hur jag mår. Ni får också tycka att jag är dum i huvudet eller beter mig som en två-åring skulle göra. jag ni får helt enkelt tycka vad ni vill. Men det här är mitt liv och det är såhär jag lever.
Jag sitter här med 5 olika tablettaskar framför mig, har tagit en av varje för att allt ska funka som det ska. samtidigt sitter jag här och funderar på hur det skulle vara att dra i sig allihopa. Skulle jag falla ihop på golvet och bara dö? Eller skulle någon hitta mig? Eller skulle jag få panik och själv ringa 112 innan jag faller ihop för att kanske bli medvetslös? Skulle kroppen inte tåla så mycket så att den skulle falla livlöst till marken? Jag kan se mig själv ligga där, jag har faktiskt inget hopp kvar. Livslusten och glädjen har nu tagit slut. Och när jag sitter här med kniven för att dela tabletterna som jag annars inte får ner så funderar jag på hur det kändes. Ni vet, när man var liten och skärde upp armarna i hopp om att allt skulle lösa sig, eller att någon kanske skulle bry sig? Kanske för att alla vände ryggen till och man trodde att det var sitt eget fel och ville smaka på smärtan. Jag kan inte förklara hur jag kände mig på den tiden. Men jag ville ta mitt liv och jag ver beredd att göra det. hoppa i älven, halt var det och jag halkade. Jag hade en underbar person vid min sida, och henne har jag att tacka idag. Men nu sitter jag här idag, 3-4 år senare och vill fortfarande ta mitt liv. Eller fortfarande? Jag vill försöka göra det igen. Under ett års tid från det att jag ville ta mitt liv så mådde jag bra, nästan för bra. Men sedan började det, helvetet själv. Jag ser inte ljuset någonstans, jag ser inte det där bra som faktiskt kan hända någon gång i livet. Jag känner inte att jag kommer missa något om jag skulle ligga där livlös på marken och aldrig mer vakna upp.. Vad är felet på mig och mitt liv? Här sitter jag och ni tror att jag tycker allt är misslyckat i mitt liv. Men det är fel. Mamma är bäst i världen, hon skulle ge upp allt för mig och mina systrar! Och för att tala på systrar, det är också bäst! Det alla ställer upp, väldigt ofta. Men sen har vi pappa.. Det är klart att jag älskar honom, mer än något. Men när alkoholen tar över känns det som hela jag ska falla ihop, ännu en gång använder jag det där ordet. Jag vet att jag har det bra, jätte bra mot många andra faktiskt. Men det handlar inte om hur bra man har det. det handlar om tänkandet det handlar om min hjärna. Hur det fuckar upp sig för minsta lilla. Hur den har slutat fungera ordentligt! Doktorn hittar inga fel, ger mig massa tabletter. Men tror dom att det hjälper eller? Deprissoner? Inte fan hade jag det, trodde jag.. Men jag tvivlar mer och mer. Allt inom mig rasar, allt går sönder. Jag lever i någon cirkel, där jag snurrar runt och aldrig kan ta mig ur. Jag behöver någon främling som tar min hand och säger "det här ska ordna sig" och även om jag inte tror på orden så kommer de från en helt främmande person som vågar, vågar tala om för mig att det kan faktiskt gå bra. Jag behöver någon som sätter sig, blundar och bara lyssnar. Förhoppningsvis hålla käften, bara lyssna på vad jag har att säga. Även om jag egentligen inte vet vad det är jag vill få fram, så kan jag sitta där tyst, kanske bryta ut i tårar eller springa därifrån kanske skratta över att äntligen få känna det där "fyfan vad bra allt känns" Någon känsla kommer att komma, det vet jag. Jag vill våga tala om att jag behöver hjälp, men det känns som alla kommer kolla snett. Som att alla kommer tror att jag är nått psykfall, fast det är jag ju egentligen. Men ingen vet, eller jo. De som kan se genom mitt kassa "hej, jag är så jäkla glad jämt. jag ler och skrattar åt allt för jag heter victoria". jag vill våga tala om vad det är jag går runt och tär på trots att jag egentligen inte vet vad det är. Jag kan sitta här och skriva i en evighet, för jag har så mycket att säga. För mycket att tänka på. Men det här känns skönt, som en befrielse. Inte nog med att jag känner såhär så har min bästa vän haft mig runt sitt lillfinger hela livet. det känns som jag gjort allt hon sagt. känns som jag endast dugit när hon säger att jag gör det eller när hon skulle haft hjälp med något. Idag blev kvällen då jag tror att jag sa emot. Jag har aldrig berättat det förut, men nu brast det. Jag tror vi har sagt upp vår vänskap som funnits hela livet. Hon har varit min andra syster, hon har varit min familj, mitt allt. Men för att lösa alla problem måste man börja någonstans, och det började här. Det känns som hon kommer krypandes tillbaka och säger förlåt. Men jag tänker vänta, för jag vill se förändringar. Jag vill veta att jag existerar mer än de gånger du bara behöver mig "för att". Jag vill se att du bryr sig, för det har det aldrig kännts som du gjort. Så.. om jag skulle ta mitt liv, skulle du då bry dig? skulle du då sitta där på min begravning och säga förlåt för allt du gjort? Titta ner på fötterna med tårfyllda ögon och undra varför jag gjort såhär? Du vet att jag skulle försöker göra allt för dig, och nu kanske du förstår varför jag mått skit och inte orkar allt du ber mig om? Nu kanske du förstår de gånger jag inte orkar gå till skolan, de gånger jag fan inte orkar kämpa för dig längre. Men skulle du ta ditt liv så skulle jag ta mitt. För det finns inte en chans att jag skulle klara mitt liv utan dig trots att du faktiskt är förjävlig mot mig. du är egoistisk, och ja.. mycket. Men på något sätt finns det ingen som kan vara så bra som du är. Jag ska försöka leva ut mitt liv ändå, utan dig. Jag ska ge det ett försök. Jag ska ge mitt liv, mitt hjärta och min tillit till att försöka hitta någon, någon "bästa vän" som faktiskt ger mig lika mycket som jag ger. Som kan lyssna på mig när jag har något viktigt att säga utan att det sedan kommer "men vet du vad som hände mig?" jag vill att någon lyssnar som man ska, någon som tar min hand och säger "jag finns alltid här för dig. är det något du behöver? vill du fortsätta prata så lyssnar jag. jag vet inte vad jag ska säga."
Nej ett liv som detta är inget liv ni vill ha. Ge mig något normalt. Ge mig en fungerande kropp, en fungerande hjärna! Hejdå. (Förlåt för alla fel stavningar)
- Det är inatt jag dödar. Så jag styckar mig själv och med mig följer själen.