älskling, det finns inte tid för dig nu

Helgen har varit suverän! Träffat massa nya trevliga människor, helt underbart! Och nu sitter jag här på söndags kvällen och dricker mer och mer coca cola. Ibland tror jag det blir alldeles för mycket, eller tror. Det blir verkligen det, ursch! Har mycket städning att göra nu efter en festande helg i lägenheten. Öl på golven och spyor från balkongen. Men såntdär löser sig väl förr eller senare? Jaja. Känner att jag skulle behöva mig en rejäl dusch, det vore skönt! Sen skulle det behövas mycket sömn nu efter helgen vilket jag förmodligen inte kommer få inatt. Kan inte sova själv längre. Vet inte vad som hänt! Jag sover inte alls bra och jag vaknar heller inte på morgonen vilket betyder att det inte blir mycket skola för mig. Men jag ska att fixa detta! Jag har iallafall gått och blivit lite gladare vilket är så himla bra. Det känns så skönt att få vara såhär, allt från hjärtat lättar. Alla tankar liksom flyger iväg för ett tag. Det är sönt att tycka om någon. Det är skönt att vara såhär sprallig. Det är skönt att våga hålla om någon utan att tänka på allt annat. Det är skönt att pussa någon utan att tro att man gör fel, då liksom vill rymma bort i tankarna. Jag älskar att skriva, och som ni ibland märker så kanske ni inte förstår någonting? Men det är så, det blir liksom det första jag tänker på som skrivs ner. Det kan bli helt knasigt, men jag är sådan. Nu måste jag duscha och fixa rätt min säng som ser förjäklig ut! Kram på er!

Lilla Victoria hade en bra dag igår. Riktigt bra!
Det ser ljusare ut. Jag känner mig glad. Jag känner mig sprallig.
Jag känner mig stark.

skjut mig

det är som att försöka skrika till en döv. det är som att försöka visa en blind ett fotografi. okej, på något sätt kan du lyckas. men inte hela vägen. du kan aldrig få någon att förstår riktigt vad du menar. Det är ungefär så det känns just nu. Och det känns så, för att det är så. Jag vill att han ska förstå mig, förstå min hjärna och mina konstiga idiot känslor. Jag känner mig som en fån när jag vill försöka få honom att förstå. Jag känner mig så jävla dum i huvudet. Jag vill ta bort dig, radera allt som har med dig att göra, för alltid. jag vill hata dig, mer och mer för varje dag som går. men det funkar inte så. jag vill ha allt med dig ogjort för just nu gör du mitt liv till ett helvete. En gång för inte längesen så var det som att ligga på molnen och se ner på alla. Det var jag som var högst upp. Det var jag som var lyckligast, men det var med DIG. Men just nu är du fan inte värd ett piss! Som om jag skulle ge upp allt för dig? För någon som redan krossat mitt hjärta? för någon som rivit upp mig totalt? för någon som gjort att jag sjunkit till botten? för någon som fått mig tro på kärlek igen men sedan lämnat mig ensam kvar? aldrig! inte nu. Jag trodde det här var enkelt eftersom det aldrig hänt mig tidigare. Men det visade sig vara det värsta som hänt. Allt tynger ner mig.. Det känns som någon 20tons människa sitter på mina axlar och vill att jag ska lägga mig ner och bara dö. jag ger fan upp, eller jag vill. men det är inte lätt för jag är stark. jag vet att jag är stark. men jag vill inte vara det. nu vill jag sluta. jag vill inte mer! jävla självmordsbenägna idiot? fan heller trots att jag vill ge upp. jag vill leva mitt liv som alla andra som har det "bra" eller iallfall bättre.

Peace

Igår kom jag inte hem för än klockan slagit halv fyra på morgonen! Oj. Jag hade nog orken att vara ute trots allt ändå, och tur är väl det! Jag och Rebecca såg solen och tänkte, fasen va härligt att lägga sig ute och sola! Precis när vi ska ut går solen i moln och har varit borta länge nu, ingen tumme upp för det inte! Så eftersom jag inte har något för mig och är jätte sugen på att shoppa så blir det nog att leta runt på internet efter något fint att dra på kroppen. Idag kanske det även blir att åka iväg till karlstad! Vi hörs!

Sweet dreams my dear

Jag förstår inte riktigt, jag hänger inte med. Förlåt att jag dödar er med mina sjuka inlägg trots att jsg inte vill det. Ni som läser får stå ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är konstigt när man går runt och tänker på allt och när man väl ska försöka skriva och förklara vad man känner så får man inte fram ett ord. Det är som att man ska försöka trycka på en tangent men precis i sista sekund så frys händerna och allt stannar till. Man vill så gärna trycka, man vill så gärna skrika och skriva ut allt.
Jaja. Nu orkar jag inte det här. För jag ska ta mig en dusch och fixa mig iordning!

Det finns ingen rubrik för idioti

Ni alla får tycka vad ni vill om den här bloggen och om mitt liv. men här kan jag verkligen skriva ut hur jag känner och hur jag mår. Ni får också tycka att jag är dum i huvudet eller beter mig som en två-åring skulle göra. jag ni får helt enkelt tycka vad ni vill. Men det här är mitt liv och det är såhär jag lever.
Jag sitter här med 5 olika tablettaskar framför mig, har tagit en av varje för att allt ska funka som det ska. samtidigt sitter jag här och funderar på hur det skulle vara att dra i sig allihopa. Skulle jag falla ihop på golvet och bara dö? Eller skulle någon hitta mig? Eller skulle jag få panik och själv ringa 112 innan jag faller ihop för att kanske bli medvetslös? Skulle kroppen inte tåla så mycket så att den skulle falla livlöst till marken? Jag kan se mig själv ligga där, jag har faktiskt inget hopp kvar. Livslusten och glädjen har nu tagit slut. Och när jag sitter här med kniven för att dela tabletterna som jag annars inte får ner så funderar jag på hur det kändes. Ni vet, när man var liten och skärde upp armarna i hopp om att allt skulle lösa sig, eller att någon kanske skulle bry sig? Kanske för att alla vände ryggen till och man trodde att det var sitt eget fel och ville smaka på smärtan. Jag kan inte förklara hur jag kände mig på den tiden. Men jag ville ta mitt liv och jag ver beredd att göra det. hoppa i älven, halt var det och jag halkade. Jag hade en underbar person vid min sida, och henne har jag att tacka idag. Men nu sitter jag här idag, 3-4 år senare och vill fortfarande ta mitt liv. Eller fortfarande? Jag vill försöka göra det igen. Under ett års tid från det att jag ville ta mitt liv så mådde jag bra, nästan för bra. Men sedan började det, helvetet själv. Jag ser inte ljuset någonstans, jag ser inte det där bra som faktiskt kan hända någon gång i livet. Jag känner inte att jag kommer missa något om jag skulle ligga där livlös på marken och aldrig mer vakna upp.. Vad är felet på mig och mitt liv? Här sitter jag och ni tror att jag tycker allt är misslyckat i mitt liv. Men det är fel. Mamma är bäst i världen, hon skulle ge upp allt för mig och mina systrar! Och för att tala på systrar, det är också bäst! Det alla ställer upp, väldigt ofta. Men sen har vi pappa.. Det är klart att jag älskar honom, mer än något. Men när alkoholen tar över känns det som hela jag ska falla ihop, ännu en gång använder jag det där ordet. Jag vet att jag har det bra, jätte bra mot många andra faktiskt. Men det handlar inte om hur bra man har det. det handlar om tänkandet det handlar om min hjärna. Hur det fuckar upp sig för minsta lilla. Hur den har slutat fungera ordentligt! Doktorn hittar inga fel, ger mig massa tabletter. Men tror dom att det hjälper eller? Deprissoner? Inte fan hade jag det, trodde jag.. Men jag tvivlar mer och mer. Allt inom mig rasar, allt går sönder. Jag lever i någon cirkel, där jag snurrar runt och aldrig kan ta mig ur. Jag behöver någon främling som tar min hand och säger "det här ska ordna sig" och även om jag inte tror på orden så kommer de från en helt främmande person som vågar, vågar tala om för mig att det kan faktiskt gå bra. Jag behöver någon som sätter sig, blundar och bara lyssnar. Förhoppningsvis hålla käften, bara lyssna på vad jag har att säga. Även om jag egentligen inte vet vad det är jag vill få fram, så kan jag sitta där tyst, kanske bryta ut i tårar eller springa därifrån kanske skratta över att äntligen få känna det där "fyfan vad bra allt känns" Någon känsla kommer att komma, det vet jag. Jag vill våga tala om att jag behöver hjälp, men det känns som alla kommer kolla snett. Som att alla kommer tror att jag är nått psykfall, fast det är jag ju egentligen. Men ingen vet, eller jo. De som kan se genom mitt kassa "hej, jag är så jäkla glad jämt. jag ler och skrattar åt allt för jag heter victoria". jag vill våga tala om vad det är jag går runt och tär på trots att jag egentligen inte vet vad det är. Jag kan sitta här och skriva i en evighet, för jag har så mycket att säga. För mycket att tänka på. Men det här känns skönt, som en befrielse. Inte nog med att jag känner såhär så har min bästa vän haft mig runt sitt lillfinger hela livet. det känns som jag gjort allt hon sagt. känns som jag endast dugit när hon säger att jag gör det eller när hon skulle haft hjälp med något. Idag blev kvällen då jag tror att jag sa emot. Jag har aldrig berättat det förut, men nu brast det. Jag tror vi har sagt upp vår vänskap som funnits hela livet. Hon har varit min andra syster, hon har varit min familj, mitt allt. Men för att lösa alla problem måste man börja någonstans, och det började här. Det känns som hon kommer krypandes tillbaka och säger förlåt. Men jag tänker vänta, för jag vill se förändringar. Jag vill veta att jag existerar mer än de gånger du bara behöver mig "för att". Jag vill se att du bryr sig, för det har det aldrig kännts som du gjort. Så.. om jag skulle ta mitt liv, skulle du då bry dig? skulle du då sitta där på min begravning och säga förlåt för allt du gjort? Titta ner på fötterna med tårfyllda ögon och undra varför jag gjort såhär? Du vet att jag skulle försöker göra allt för dig, och nu kanske du förstår varför jag mått skit och inte orkar allt du ber mig om? Nu kanske du förstår de gånger jag inte orkar gå till skolan, de gånger jag fan inte orkar kämpa för dig längre. Men skulle du ta ditt liv så skulle jag ta mitt. För det finns inte en chans att jag skulle klara mitt liv utan dig trots att du faktiskt är förjävlig mot mig. du är egoistisk, och ja.. mycket. Men på något sätt finns det ingen som kan vara så bra som du är. Jag ska försöka leva ut mitt liv ändå, utan dig. Jag ska ge det ett försök. Jag ska ge mitt liv, mitt hjärta och min tillit till att försöka hitta någon, någon "bästa vän" som faktiskt ger mig lika mycket som jag ger. Som kan lyssna på mig när jag har något viktigt att säga utan att det sedan kommer "men vet du vad som hände mig?" jag vill att någon lyssnar som man ska, någon som tar min hand och säger "jag finns alltid här för dig. är det något du behöver? vill du fortsätta prata så lyssnar jag. jag vet inte vad jag ska säga."
Nej ett liv som detta är inget liv ni vill ha. Ge mig något normalt. Ge mig en fungerande kropp, en fungerande hjärna! Hejdå. (Förlåt för alla fel stavningar)
- Det är inatt jag dödar. Så jag styckar mig själv och med mig följer själen.

ingen dör oskuld, för livet knullar oss alla.

hur är det egentligen?

Nu för tiden vet jag inte ens vad jag ska börja med att skriva. jag har ingen lust med något längre. det känns som jag ska gå i tusen bitar. kroppen bara hänger och jag har tappat den där jävla matlusten. det enda jag är sugen på är cola, det är iallafall som vanligt. jag som alltid äter. Har kännt den där känslan ett tag. fyfan vad äckligt det är med mat. och förkyld på allt börjar jag bli. Jag behöver vila ut från allt! Som tur så har vi snart sommarlov, och jag ska inte jobba. Ska försöka mig på att träna sönder istället, det ska bli skönt. Och jag har faktiskt inget vettigt att skriva här idag men ändå gör jag det. Så skönt att skriva ut allt, även om det inte är en enda som skulle läsa det. För att känna mig lite piggare i kroppen så ska jag hoppa in i en varm dusch. Sedan lägga mig i sängen framför tv och förmodligen somna. Efterlängtad sömn!

- jag hatar det här med ensamhet. jag hatar alla långa och tråkiga nätter.
jag saknar dig. och jag saknar alla långa nätter som blev korta av att vi låg och nästan skrattade ihjäl oss åt varandra. jag saknar att hålla din hand, att pussa på dig och att krama dig. alla gånger vi skulle säga hejdå och jag inte ville släppa taget om dig. bara stanna hos dig i en evighet. jag saknar de gånger du kollade mig i ögonen och log. du fick mig att smälta, på alla möjliga sätt. jag saknar att ha dig i min närhet! Jag saknar till och med de gånger jag försökt vara så jäkla sur på dig men aldrig lyckats men mest för rädslan av att du skulle lämna mig. Jag saknar när vi låg där bredvid varandra för första gången. Jag saknar att vi var så jäkla galna ihop. Som att få för sig att ha sex mitt i vintern på en läktare där hur många som helst kan se på. Jag klagade trots att du var perfekt. Jag saknar din personlighet, hela jävla dig. det känns som att jag behöver dig. Det går inte beskriva hur mycket du betyder. Jag älskar allt som har med dig allt göra.

vanliga dagar, kom tillbaka

Ingen skola idag. Vaknade runt ett, gött. Drog ner på sunne med evelina och hampus. För första gången handlade jag laktos och glutenfritt och svingdyrt är det. Jag hatart. Men nu ska jag få ordning på mig själv. Har gjort mig mat och käkat så nu blir det in till evelina och spela kort. Förmodligen tar vi oss lite kaffe också, trevligt!

Det finns en, som gör mig.. jag vet inte. Han är något av vad jag kallar speciell. Jag känner honom inte men det kanske är det som gör det hela lättare? Han verkar bry sig när ingen annan gör det. Han får mig glad vad det än är som hänt, han får mig att lysa upp. Han lyssnar och förstår. Han är unik. Och för varje dag som går så vill jag träffa honom mer och mer. Men samtidigt så känns det så jävla bra som det är nu. Jag vet inte allt för mycket om honom och han vet inte allt för mycket om mig.