jag behöver hjälp

det finns ingen som vet hur det känns för just mig. Och jag vill heller inte att någon ska veta hur det är. Visst fan är jag ofta potitiv och glad? Det finns nog ingen som kan säga att jag går runt och är som en jävla bitter fitta. Men vet ni verkligen hur det är på insidan? Där allt bara rusar omkring samtidigt som jag står i denna stora värld och inte förstår mig på något. När mina tankar åter tar sig tusen varv där inne. När jag själv inte kan förstå mig på vad som är fel. Ett hjärta som börjat brinna upp där askan aldrig faller av. Allt sitter kvar på samma jävla plats, samma jävla sår och samma jävla lidande. Men att själv försöka ta sig en titt på vad det är som håller på att hända, det går inte. För jag vägrar visa för alla andra hur sjukt dåligt jag mår. Och värst av allt är att jag vägrar visa mig själv hur illa det egentligen är. Jag vill ju inte må såhär. Jag vill också kunna orka allt. Men för varje litet hemskt ord någon säger till mig så tar jag åt mig. Det sitter där inne, ni vet tänkandet. Min hjärna har bara kastats iväg och jag har inte makten eller orken att leta upp den. Jag skriver inte det här för att ni ska hjälpa mig utan för att ni ska förstå hur det ligger till. Någon gång jag våga säga till mig själv att jag behöver hjälp, för det behöver jag.Men vet ni hur läskigt det kommer att kännas att sitta där och försöka prata till någon helt främmande person? Vet ni hur jobbigt det är att ens ha det som tanke? Vart fan ska man börja när man inte ens själv vet vad som är fel? Det kanske inte ens är några fel, bara jag som fastnat i mitt tänkande. Det är så lätt att prata med min bästa vän, det får mig ju att må bra. Men ibland kanske man behöver någon som.. ni vet, sitter där och håller käften, någon som inte vet vem man är. Jag vill ju klara det här på egen hand, men är jag stark nog att göra det? I tre års tid har allt bara blivit värre och värre. Och jag vill lova, jag fann ljuspunkten i mitt liv. Men så bara står någon där och sparkar, ni vet som när man försöker släcka en gatulampa och lyckas? Inte alls svårt. Så fort gick det och pang så var det över. Nu känner jag inte igen mig själv, jag hade börjat må bra. Och nu kommer smönproblemen och illamåendet igen. Livslusten bara försvinner. Jag känner mig inte pigg på annat än att sitta hemma och glo, knappt det. Ibland önskar jag att jag bara kunde lägga mig under täcket och skita i allt. Men det finns för mycket att tänka på, så jag stannar kvar här i världen. Utan en tanke på hur det kommer bli i framtiden. Låt mig leva mitt liv så som du vill leva ditt.