tillbaka till verkligheten

igår var nog det värsta dagen i mitt liv, eller iallfall vad det känns som nu.
jag var så jävla kär, finns ingen som kan göra att jag kommer sluta kämpa.
jag trodde på oss, det gjorde jag verkligen. allt kändes bra, och jag mådde för en gångs skull super. det måste vart dig det berodde på. Jag skulle bara kunna skrika ut, ramla ihop och ligga där förevigt. mitt hopp om att må bra igen är som bort blåst. Under tre år har det känts hopplöst, men så träffade jag dig. Inte trodde jag att det skulle bli du och jag, aldrig. Men det visade sig att du var en såndär underbar människa, du är allt. och i mina ögon är du mer än bra, du är perfekt. Men du har också slått sönder all min styrka, allt som jag försökt bygga upp igen. Det bara föll! Du ser inget fel i det, inte jag heller. Jag får må som jag mår, huvudsaken är att du mår bra. Jag ska försöka vara glad för din skull, det ska jag verkligen. Och bland alla dessa meningar så fylls bara ordet älskling i mitt huvud. Jag får för mig att skriva älskling där det skulle passa in. Men du är inte min längre, och det tar död på mig. Vi hade det väl bra? eller var det bara jag som hade fått för mig det? Alla skratt vi delat, ska det bara försvinna? De gånger du kollat rakt in i mina ögon och jag blivit full i skatt och kollat bort. Och ditt leende. Jag smälter av att se dig. Du är perfekt. Tack för tiden med dig, det har varit mer än bra. Du har fått mig att orka och kämpa. Du fick mig att vara stark, att klara av alla dagar.
<3