Alltså, när jag sitter här hemma och hör på Jan (mammas kille) så blir jag så jävla förbannad. Min systers moped hade stannat och hon visste ine varför så mamma och jan var tvungna att åka dit och kolla vad det var för fel. Då säger idioten - tur att jag inte hade såna barn. mamma: vadå? - ja, vi har ju kört på dom hur jävla mycke som helst i två dagar! mamma: men det är väl inte hennes fel att mopeden stannar, eller?
Alltså hur fan kan man vara så dum i huvudet! Tror han att sina barn är perfekta eller? Och dessutom lever vi inte på hans barns tid som nu är 23-25 år. Hon är 15! Jag trodde 50 åriga gubbar hade mer innanför pannbenet än så, men icke. Hur kan man säga så? Han klagar på/om oss hela tiden. Och hans barn kan för helvete inte ens ta bort tallriken från bordet själva och de ska vara över 20 år gamla! Nu är det nog. Jag bor här hemma på sommaren annars har jag egen lägenhet. Och när jag kommer hit så får jag inte ens ha ett eget rum med en dörr som går att stänga! Nejdå. För mitt rum är öppet, mitt bland alla andras! För att hans barn som är 23 år och jobbar i norge är som en barnunge. Hon bor inte hemma, hon är aldrig här. Och är hon här så slänger hon bara saker över allt eller äter. Sedan drar hon till sin mamma och sover där. Men nej, hennes saker måste ju stå i rummet som går att stänga som verkligen är ett rum. Vafan ska dom göra det för? Det är väl bara att flytta ut hennes saker till det rummet jag har och sedan flytta in mina i det andra? Jag som ändå är hemma. Åh, trött på skiten här. Flyttar snart till pappa. Inte för att något skulle bli bättre med en full pappa varje dag. Men han bor i norge alla dagar utom fredag-lördag så jag skulle ju få det lite mer privat.
TACK FÖR MIG!